Detta är del tre i en miniserie om en geocaching-utflykt till en övergiven gruva. Om du inte läst de föregående, gör det: Del 1, del 2.
För er som inte har pejl på vad ”geocaching” är så kan man likna det vid en sorts modern ”skattjakt”. Förenklat går det går ut på att lyckas hitta en undangömd behållare.
—
Efter en stunds brant klättrande med hjälp av det blöta gamla repet och vajern nådde jag upp till en liten platå. Till vänster om mig hade jag en låg liten gång som fortsatte in i berget. Jag ropade ned till Micke om att det bara var för honom att ta sig upp. En liten stund senare var även han uppe på platån.
Ett par steg in i den låga lilla gången såg jag något av metall som låg på marken. I lampans ljus kunde jag se att det liknande en slaktkrok med handtag. Exakt varför den låg där var så klart helt okänt, man kan väl sammanfatta det som ”stämningsfullt”…
Gången fortsatte kanske fem meter till innan den öppnade sig till ett område där det av allt att döma var ett vattenfyllt schakt som försvann rätt ned i berget. Efter lite testande både med rep och stora stenar kunde vi komma fram till att det av allt att döma var rejält djupt. Som tur var så kunde man klättra runt hålet på bergsväggen. Jag kan ha varit ”aningens” nojig i Mickes ögon, bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra och använde repet som en liten livlina för att snabbt kunna komma upp igen ifall man skulle halka. Det gick dock helt problemfritt för oss bägge och vi befann oss snart på andra sidan, där gången fortsatte in i berget.
Efter lite mer hukande vandring kom vi in i en ”sal”, som snarast var som en stor, lutande spricka som släppte in ytterst lite dagsljus. Gången fortsatte framåt, men efter att jag kommit in ett par meter och kunnat konstatera att det tog stopp hörde jag ett bestämt ”Kom ut därifrån!” från Micke och vände på direkten. Väl ute förstår jag varför han tyckte att det såg lite osäkert ut. Taket i gången utgjordes av nedrasade stenblock. De lär knappast ha kunnat börja röra på sig, men hellre lite onödigt försiktig.
Vi kunde se hur det fanns någon form av öglor som försvann uppåt i sprickan, de verkade vara utformade för att hålla fast en stege. Vi båda tyckte att det kändes på tok för osäkert att försöka ta sig vidare den vägen. Det gick däremot att gå upp på en liten avsats, som gick ovanpå gången jag var inne i tidigare.
Jag följde den en kort liten bit och kom sedan fram till en jord- och stenhög som jag inte såg över. Kände att jag ville ha lite pejl på vad som fanns på andra sidan, så jag tog en liten sten från marken och kastade över.
Tystnad.
Det var tyst i ett par sekunder innan man hörde hur den slog i något. Om jag bestämde mig för att vända på på studs? Ja.
Så, där stod vi, så långt in i gruvan vi kunnat hitta. Vi kände båda att det skulle vara kul att ha med sig någon form av kamera och sänka ned på andra sidan den där jordhögen, men det får vänta till en annan gång.
Vi vände om och började, ganska så trötta men väldigt nöjda, gå mot gruvans mynning. Jag var fortfarande torrskodd, men resten av mig var lite lagom blött av allt klättrande och krypande. Det finns inte en torr yta inne i en gammal gruva…
Efter hundratalet meter i den sista långa gruvgången började vi så sakta se ljuset från öppningen. Steg för steg blev luften lite, lite varmare och till sist stod vi där ute i friheten.
Galet nöjda med dagen traskade vi tillsammans upp mot bilen igen, där mat och torra kläder väntade på oss.
