Om mig

Kristoffer

Ja, vem är då jag? Egentligen så är ju svaret på en sådan fråga lite längre än vad som får plats här, eller i alla fall längre än de flesta av er skulle orka läsa.

Den superkorta presentationen

Människa.

Den lite längre presentationen

Den stad som först fick se mig var Västervik, efter dess växte jag upp i skogarna utanför bebyggelsen, där jag som liten parvel smög på rådjur, älgar och andra former av föda. Kojor byggdes, knän skrapades och husvagnar bromsade upp mina vådliga cykelfärder. Jag höll min far vaken till soluppgången i ren envishet över att jag skulle bygga klart min Technic-Lego-grävskopa, den lömske John Blund lyckades dock golva mig den gången och jag har än idag inte riktigt förlåtit honom för det.

Allt eftersom åren gick så blev jag märkligt nog äldre, skeppades till skolan och sög i mig alla böcker jag kunde lägga fingrarna på. Vi fick i läxa att läsa ett kapitel, jag läste ut boken. Vi skulle räkna några tal, jag drog slut på hela kapitlet. Jag älskade helt enkelt att lära mig saker, något som fortfarande finns kvar hos mig.

Till slut fick jag nog av att bo på landet, mest på grund av att bussförbindelserna var så löjligt dåliga. På vardagar gick det en buss in till stan på morgonen och en hem på eftermiddagen. Det var de enda bussarna som passerade. Inne i stan fick jag tag på en lägenhet nära Västerviks Gymnasium, dessutom granne med en av mina klasskamrater. Det var även i det bostadsområdet som jag fick ansvaret för bredbandsupphandlingen, något som de yngre av oss hade kämpat för att bostadsföreningen skulle köpa in. Efter att ha kirrat bredband åt alla de boende och även ha tagit studenten så visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Det kändes dumt att hoppa på en utbildning bara för att man ”skulle”.

Det beslutet gjorde att jag till sist skeppades till Electrolux stora dammsugarfabrik i Västervik. Jag och en drös andra trevliga ungdomar monterade dammsugare för glatta livet. Som tillfälligt ansvarig för en av de små produktionslinorna lyckades jag med hjälp av de andra hålla en så hög produktionstakt att vi producerade mer än huvudlinan och även ungefär dubbelt så mycket som vår lilla lina skulle kunna producera. Smörgåstårtan vi fick var nästan värt slitet, vår möjlighet att retas med huvudlinan var absolut värt slitet.

Beskedet om att fabriken skulle läggas ned kom i ungefär samma skede som jag sökte mig vidare söderut i Sverige, närmare bestämt till den lilla staden Ronneby. Målet var Blekinge Tekniska Högskola och deras nystartade IT-säkerhetsprogram. Folket på programmet var underbara, många av lärarna är bland de bästa jag någonsin haft. Dessvärre innebär ett helt nytt program barnsjukdomar. Massor av dem med. Många fick nog av problemen och bytte till andra utbildningar inom det datavetenskapliga området, så även jag till sist. Detta byte skickade mig en rejäl bit norrut, närmare bestämt till Linköping där jag numera bor.

Här i Linköping så pluggar jag på Linköpings Universitet, där jag läser kurser inom datavetenskap. Jag jobbar samtidigt som utvecklare på bloggsökmotorn Twingly som Interface Developer. Jag stormtrivs på båda ställena, något annat går inte att säga.

Så, vad gör jag när jag inte jobbar eller pluggar då?

Ja, bloggen i sig är ju ett bevis att jag pysslar med bloggande, kodande och grafik. Jag umgås så mycket jag kan med vänner och ser till att försöka njuta av allt vad livet har att erbjuda. Ovanpå detta brinner jag för integritetsfrågor och uppskattar givande samtal och diskussioner.

Andra sidor där du kan hitta mig:

Creeper