Vänner är värda sin vikt i guld

Jag måste erkänna att mina vänner rockar. Hårt. De totaläger verkligen!

En del kan man ha tappat kontakten med lite, men på något vis så behövs det ändå bara en liten, liten knuff för att kickstarta igång allt igen.

Och visst är det ändå så, att riktiga vänner kan man låta bli att ha kontakt med under lång tid bara för att sedan återta en utan att något för den delen känns märkligt. Trots att det kanske gått ett halvår (eller ännu längre tid) sedan man sist hördes av så känns allt helt naturligt när man åter får kontakt igen. Antar att ni vet vad jag talar om?

Vänner går ett steg extra utan att man ber om det, vänner bara finns där på ett naturligt sätt.

Efter helgen i Västervik

I min naivitet hade jag tänkt blogga under tiden jag var hemma i Västervik (jag växte ju upp där, så nog känns det som ”hemma”), men det blev inte så. Mest på grund av att jag helt enkelt var upptagen med att ha det trevligt skulle jag tro.

Summa summarum kan man konstatera att det blivit på tok för lite sömn (får ta igen det i natt), men bortsett från det så har helgen varit…

Första året i Linköping

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade till Linköping. Det var då jag låste dörren i min lägenhet i Ronneby för sista gången, en lägenhet jag kommit att trivas ganska bra med. Allt jag ägde hade packats in i en skåpbil som min syster kört ned till Ronneby ifrån Linköping. På vägen hade hon plockat upp en gemensam kompis som hjälpte till med packandet.

Det var med vemod jag sade hejdå till de jag höll av i Ronneby, men bortom horisonten hägrade ändå…

Något småseg

Igår blev jag bjuden hem till Linda, en kompis som är på väg att flytta från Linköping för att fortsätta plugga nere i Kalmar. Vi skulle samlas ett helt litet gäng och laga mat, äta och ha sådär trevligt man bara kan ha i sällskap med sina vänner.

Det märks att man är lite sådär halvvuxen när samtalen under kvällens lopp hinner avverka allt från…