Jag har aldrig varit vidskeplig nog att tro att det skulle vara något särskilt med fredagar som är nummer 13 i månaden. Det är en dag som inte skiljer sig från andra, bortsett från att det är en massa goja om att man får se upp för otur.
Fuck that. Stollarna har rätt!
Först är bussen försenad. Ett faktum är att den är så sen att till och med den efterföljande busstiden blir försenad… Visst, fine… Bussarna har inte kommit i tid här sedan, tja, jag vet inte riktigt när. Man börjar tråkigt nog bli van. Väl inne i bussen sjunker jag ned i första bästa säte och slevar igång min iPod Touch för att njuta av lite bra morgonmusik (Dia Psalma blev det den här gången) samtidigt som jag fortsätter att läsa 20,000 leagues under sea (mer känd som ”En världsomsegling under havet” på svenska).
Bussen fylls på och jag slutar också att tänka på att bussen hela tiden låter som att den skrapar hela underredet mot asfalten. När jag kommit fram till hållplatsen jag ska av vid så vägrar bussen att öppna dörrarna, alla som skall av får helt enkelt finna sig i att vara inlåsta en minut eller så (Östgötatrafiken, ni bör kanske se över era bussar lite…). Okej, jag hajar att jag kanske låter som ett gnälligt as, men det kommer mer.
När jag väl kommit av bussen, ut i den kyliga luften så märker jag att en del av mig känner av kylan lite värre än den borde. Det är helt enkelt rejält kallt om baken. Sätet hade varit precis lagom fuktigt och varmt för att jag inte skulle känna det när jag satt i bussen. När jag ska känna efter exakt hur blöta mina byxor egentligen är så upptäcker jag det som kom att bli grädde på moset den morgonen. Mina byxor var trasiga. Mina favoritbyxor var trasiga. De var hela dagen innan. De var hela när jag tog på mig dem på morgonen och trasiga när jag klev av bussen. Något i det blöta sätet hade helt enkelt krokat tag i mina byxor när jag reste mig upp utan att jag märkte det.
Toppen. Verkligen.
Har ni klarat er oskadda förbi den fördömda fredagen?
