Vänner är värda sin vikt i guld

Jag måste erkänna att mina vänner rockar. Hårt. De totaläger verkligen!

En del kan man ha tappat kontakten med lite, men på något vis så behövs det ändå bara en liten, liten knuff för att kickstarta igång allt igen.

Och visst är det ändå så, att riktiga vänner kan man låta bli att ha kontakt med under lång tid bara för att sedan återta en utan att något för den delen känns märkligt. Trots att det kanske gått ett halvår (eller ännu längre tid) sedan man sist hördes av så känns allt helt naturligt när man åter får kontakt igen. Antar att ni vet vad jag talar om?

Vänner går ett steg extra utan att man ber om det, vänner bara finns där på ett naturligt sätt.

3 kommentarer

  • Molly says: 2009-03-15 17:14

    Önskar att jag hade såna…

    • Kristoffer Forsgren says: 2009-03-15 17:34

      De finns oftast där utan att märker det verkar det som. För min del har det märkts som mest då jag tagit mod till mig och öppnat upp lite mer av mig än vad som först har känts helt bekvämt.

  • Helena says: 2009-03-19 12:33

    Sen är det en hård väg att få reda på vilka dom där ritkiga vännerna är. Finns många vänner som tycker att det är jättebra att man ställer upp för dom i alla lägen men så fort man vill ha något litet liknande tillbaks tar det stopp och dom känner sig obekväma. Sådana som bara tar, helst hela handen med en gång, och sen spelar förolämpade när man ger en signal om att man själv behöver något tillbaks. Jag har varit av den naiva typen som tänkt att alla har principen jag har, “behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Men man får lära sig den hårda vägen att många lever efter “behandla mig så som du vill bli behandlad men förvänta dig inget av mig” eller liknande. Att hitta dom sanna vännerna och ta vara på dom är värdefullt, att slösa energi på dom med beskrivningen ovan är helt meningslöst.

Lämna en kommentar

Alla inskickade kommentarer hanteras enligt de gällande kommentarsreglerna