Detta är del två i en miniserie om en geocaching-utflykt till en övergiven gruva. Läs första delen här.
För er som inte har pejl på vad ”geocaching” är så kan man likna det vid en sorts modern ”skattjakt”. Förenklat går det går ut på att lyckas hitta en undangömd behållare.
—
Vi tände åter våra lampor och hukade oss vidare in i gången, jag traskade lite försiktigare än Micke eftersom jag ville se till att hålla vattnet utanför stövlarna. Hans kamp var ju redan förlorad, så han kunde traska på i god fart.
Efter ytterligare ett hundratal meters färd in i berget började vi se lite ljus i gången. Det visade sig att den mynnade ut i en stor sal där en spricka upp till ytan släppte ned lite dagsljus.
Vi hade detaljerade beskrivningar med oss om hur man skulle navigera inne bland gångarna för att hitta fram till gömman, men vi lät bli dem för att se om vi kunde hitta fram till målet utan hjälp.
Ut ifrån salen gick det gångar åt några håll. Det var ganska lågt i tak i de flesta, så man fick se till att hålla huvudet nere för att inte få en påminnelse från berget om att det inte flyttar på sig.
Efter lite metodiskt letande så nådde vi till sist en kort liten gång där jag såg en stenhög som såg lite malplacerad ut. Visst var det själva cachen! Jag och Micke satte våra signaturer i den lilla loggboken som fanns i behållaren, glatt medvetna om att vi hade en stor del av gruvan kvar att utforska.
Väl åter i den stora salen såg vi en något större, men fortfarande låg gång, som försvann in i mörkret. Några kliv in i den blev jag väldigt snabbt och smärtsamt påmind om att taket är lågt och att det gör ont att dra huvudet i urberg.
Gången ledde ut i en lite mindre sal där vi i ett hörn hittade ett rep som hängde ned utmed en mycket brant sluttande spricka uppåt i berget. Bredvid den hängde även en gammal stålvajer. Jag tog glatt tag i dem och hörde Micke fråga mig om jag hade något fel i huvudet. I det läget kontrade jag med att både rep och vajer kändes stabila (även om repet var lite slitet och blött) och att jag höll i bägge för säkerhets skull.
Micke avvaktade nere i den lilla salen under tiden som jag började klättra uppåt i mörkret. Runt mig hörde jag vatten droppa från väggar och tak, bakom mig rasade då och då lite grus nedåt mot golvet jag lämnat. I ljuskäglan framför mig såg jag repet fortsätta upp i mörkret…
