Kristoffer Forsgren

Tough Viking är lite mer än en månad bort

Tough Viking

För ett halvår sedan bestämde jag mig lite hastigt och lustigt för att delta i Tough Viking – 7,5 km galen hinderbana utformad i samarbete med kustjägarna med allt från isbad vidare till taggtråd och elhinder. Det var ett par år sedan jag för första gången snubblade över information om loppet, och sedan dess har jag några gånger skojat med polare om att man kanske skulle vara med i Tough Viking.

Men i år blir det av.

Har konstaterat att jag orkar springa sträckan som sådan utan större bekymmer, men det blir ju lite mer ”variation” nu så att säga. De flesta av hindren i Tough Viking är jag inte vidare orolig för, men några av dem kan komma att bli lite motigare än andra. Armgången är en av dem. I värsta fall får jag gå på ren vilja helt enkelt.

Har en känsla av att de kläder man har kommer att vara mer eller mindre slut efter loppet, de hinder som  Tough Viking har bjuder på  ganska mycket mekaniskt slit. Det gäller att hitta billiga syntet-kläder med andra ord. Frågan är om jag skall spänna fast min GoPro-kamera och filma spektaklet.

Det Tough Viking jag skall vara med på tillsammans med en polare är det i Göteborg. Det finns fortfarande platser kvar, så in och anmäl dig! Det är kul att bevisa för sig själv att man fixar mer än man tror.

”Äh, mig får de gärna övervaka”

Ja, den där rubriken är en fras jag har hört oftare än sällan.

”Jag har inget att dölja, vill dom snoka på mig så får de väl göra det”, följt av ett skratt, är ofta responsen när man talar med folk om övervakning av kommunikation.

Om man till att börja med bortser från att det är fel – folk har nämligen saker de vill hålla för sig själva, eller välja vilka de delar med sig av det till – så är det en förbaskat egoistisk syn på företeelsen. Låt oss låtsas att personen som yttrat den ovanstående frasen verkligen inte har något att dölja… Då kvarstår en helsikes massa fler människor i Sverige.

Människor som skriver till sina kontakter om privata ämnen. Väldigt privata ämnen. Människor som diskuterar rädslan kring att komma ut som homo-/bi-/transsexuell (eller vilken variant det nu må vara), människor som diskuterar politiska ståndpunkter. Människor som delar med sig av känslig, eller till och med hemligstämplad, information om missförhållanden till journalister. Människor som pratar om allvarliga sjukdomar med vänner de litar på. Människor som diskuterar sina religiösa tankar eller etniska rötter.

Låt oss låtsas som att du aldrig kommunicerar ut något känsligt till någon du känner (det gör du), skall inte andra få göra det utan att statens övervakningsmaskineri är och nosar i det? Även om du litar på att ingen nu kommer att missköta sig kring den insamlade informationen (det sker redan), litar du på att ingen kommer att göra det i framtiden? Är informationen väl lagrad så finns den tillgänglig.

Redan nu skickas lagrad övervakningsdata utomlands. Och i England har GCHQ sparat enorma mängder bilder från privata videosamtal. GCHQ är Englands motsvarighet till FRA, de som övervakar här i Sverige. Men, det är såklart otänkbart att något sådant skulle ske här, eller hur? Och, du har ju ändå inget att dölja, right? Skit i andra, du struntar så klart i vem som tar del av det du säger/skriver (vad det än må vara).

Under min skolgång tog vi upp hur Stasi övervakade medborgare i Östtyskland. Man talade så klart om hur hemskt det var för alla att vara övervakade – för hemskt är just vad det är.

Men så införs ett långt mer kraftfullt verktyg här i Sverige (och i många andra länder med), och de flesta höjer inte ett ögonbryn.

Det är, i mina ögon, förbannat läbbigt.

Geocaching i gruvan (del 3)

Detta är del tre i en miniserie om en geocaching-utflykt till en övergiven gruva. Om du inte läst de föregående, gör det: Del 1, del 2.

För er som inte har pejl på vad ”geocaching” är så kan man likna det vid en sorts modern ”skattjakt”. Förenklat går det går ut på att lyckas hitta en undangömd behållare.

Efter en stunds brant klättrande med hjälp av det blöta gamla repet och vajern nådde jag upp till en liten platå. Till vänster om mig hade jag en låg liten gång som fortsatte in i berget. Jag ropade ned till Micke om att det bara var för honom att ta sig upp. En liten stund senare var även han uppe på platån.

Ett par steg in i den låga lilla gången såg jag något av metall som låg på marken. I lampans ljus kunde jag se att det liknande en slaktkrok med handtag. Exakt varför den låg där var så klart helt okänt, man kan väl sammanfatta det som ”stämningsfullt”…

Gången fortsatte kanske fem meter till innan den öppnade sig till ett område där det av allt att döma var ett vattenfyllt schakt som försvann rätt ned i berget. Efter lite testande både med rep och stora stenar kunde vi komma fram till att det av allt att döma var rejält djupt. Som tur var så kunde man klättra runt hålet på bergsväggen. Jag kan ha varit ”aningens” nojig i Mickes ögon, bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra och använde repet som en liten livlina för att snabbt kunna komma upp igen ifall man skulle halka. Det gick dock helt problemfritt för oss bägge och vi befann oss snart på andra sidan, där gången fortsatte in i berget.

Efter lite mer hukande vandring kom vi in i en ”sal”, som snarast var som en stor, lutande spricka som släppte in ytterst lite dagsljus. Gången fortsatte framåt, men efter att jag kommit in ett par meter och kunnat konstatera att det tog stopp hörde jag ett bestämt ”Kom ut därifrån!” från Micke och vände på direkten. Väl ute förstår jag varför han tyckte att det såg lite osäkert ut. Taket i gången utgjordes av nedrasade stenblock. De lär knappast ha kunnat börja röra på sig, men hellre lite onödigt försiktig.

Vi kunde se hur det fanns någon form av öglor som försvann uppåt i sprickan, de verkade vara utformade för att hålla fast en stege. Vi båda tyckte att det kändes på tok för osäkert att försöka ta sig  vidare den vägen. Det gick däremot att gå upp på en liten avsats, som gick ovanpå gången jag var inne i tidigare.

Jag följde den en kort liten bit och kom sedan fram till en jord- och stenhög som jag inte såg över. Kände att jag ville ha lite pejl på vad som fanns på andra sidan, så jag tog en liten sten från marken och kastade över.

Tystnad.

Det var tyst i ett par sekunder innan man hörde hur den slog i något. Om jag bestämde mig för att vända på på studs? Ja.

Så, där stod vi, så långt in i gruvan vi kunnat hitta. Vi kände båda att det skulle vara kul att ha med sig någon form av kamera och sänka ned på andra sidan den där jordhögen, men det får vänta till en annan gång.

Vi vände om och började, ganska så trötta men väldigt nöjda, gå mot gruvans mynning. Jag var fortfarande torrskodd, men resten av mig var lite lagom blött av allt klättrande och krypande. Det finns inte en torr yta inne i en gammal gruva…

Efter hundratalet meter i den sista långa gruvgången började vi så sakta se ljuset från öppningen. Steg för steg blev luften lite, lite varmare och till sist stod vi där ute i friheten.

Galet nöjda med dagen traskade vi tillsammans upp mot bilen igen, där mat och torra kläder väntade på oss.

Geocaching i gruvan (del 2)

Detta är del två i en miniserie om en geocaching-utflykt till en övergiven gruva. Läs första delen här.

För er som inte har pejl på vad ”geocaching” är så kan man likna det vid en sorts modern ”skattjakt”. Förenklat går det går ut på att lyckas hitta en undangömd behållare.

Vi tände åter våra lampor och hukade oss vidare in i gången, jag traskade lite försiktigare än Micke eftersom jag ville se till att hålla vattnet utanför stövlarna. Hans kamp var ju redan förlorad, så han kunde traska på i god fart.

Efter ytterligare ett hundratal meters färd in i berget började vi se lite ljus i gången. Det visade sig att den mynnade ut i en stor sal där en spricka upp till ytan släppte ned lite dagsljus.

Vi hade detaljerade beskrivningar med oss om hur man skulle navigera inne bland gångarna för att hitta fram till gömman, men vi lät bli dem för att se om vi kunde hitta fram till målet utan hjälp.

Ut ifrån salen gick det gångar åt några håll. Det var ganska lågt i tak i de flesta, så man fick se till att hålla huvudet nere för att inte få en påminnelse från berget om att det inte flyttar på sig.

Efter lite metodiskt letande så nådde vi till sist en kort liten gång där jag såg en stenhög som såg lite malplacerad ut. Visst var det själva cachen! Jag och Micke satte våra signaturer i den lilla loggboken som fanns i behållaren, glatt medvetna om att vi hade en stor del av gruvan kvar att utforska.

Väl åter i den stora salen såg vi en något större, men fortfarande låg gång, som försvann in i mörkret. Några kliv in i den blev jag väldigt snabbt och smärtsamt påmind om att taket är lågt och att det gör ont att dra huvudet i urberg.

Gången ledde ut i en lite mindre sal där vi i ett hörn hittade ett rep som hängde ned utmed en mycket brant sluttande spricka uppåt i berget. Bredvid den hängde även en gammal stålvajer. Jag tog glatt tag i dem och hörde Micke fråga mig om jag hade något fel i huvudet. I det läget kontrade jag med att både rep och vajer kändes stabila (även om repet var lite slitet och blött) och att jag höll i bägge för säkerhets skull.

Micke avvaktade nere i den lilla salen under tiden som jag började klättra uppåt i mörkret. Runt mig hörde jag vatten droppa från väggar och tak, bakom mig rasade då och då lite grus nedåt mot golvet jag lämnat. I ljuskäglan framför mig såg jag repet fortsätta upp i mörkret…

Geocaching i gruvan (del 1)

— ”Helvete”

Ordet slinker ur Micke med en långsam och betonad tydlighet.

Vi har efter flera timmars bilfärd äntligen anlänt till vår destination och efter lite kort letande hittat en plats att parkera bilen på. Vår destination är en gammal övergiven gruva.

Nu vet jag inte om du någonsin har varit i gamla övergivna gruvor, men om det är något man skall räkna med så är det att dom är blöta. Därför hade Micke retsamt påmint mig om att ta med stövlar, det var så klart en av de första sakerna jag sett till att packa ned.

Jag hade redan fått på mig mina stövlar innan Micke ställde sig vid bagageutrymmet och uppgivet tittade in över sin packning. En packning som helt saknade stövlar. Som tur var hade han i alla fall fått med sig ett par vattentäta kängor, så lite hopp om torrskoddhet fanns kvar.

Vi packade på oss både extra batterier och lampor innan vi traskade iväg mot gruvans öppning, lika bra att utgå från att något strul skulle uppstå. Rejält varma kom vi ned till ingången där kall luft strömmade ut.

Två kliv in hördes ett ”blorp” samtidigt som Micke, efter en hastig inandning, åter igen hävde ur sig ett ”Helvete”. Det var nämligen så att kängorna var lite lägre än vad det iskalla vattnet var djupt…

Ett par hundra meter in i den låga gruvgången testade vi att stänga av våra lampor. Totalt beckmörker. Inte ”beckmörker” som många säger att det är när det är förbaskat mörkt ute, utan totalt mörker. Jag kände hur mina pupiller vidgades tills det kändes som att de bottnade.

Nog var vi mitt inne i ett berg — och djupare skulle vi…

Obehaglig reaktion på en attack

För ett tag sedan såg jag en sak som gjorde mig rejält illa till mods. Tyvärr var jag för långt borta för att hinna ingripa på något sätt.

Jag kom gående på en trottoar och såg hur en person kom rusande på en trottoar en bit bort. Personen vrålade ilsket efter en bil som precis svängt ut från en garageport. Bilen stannar till och personen dyker in och börjar slå på föraren. Min spontana tolkning av det hela var att de var ett par, detta kan så klart vara fel men spelar egentligen ingen roll.

Föraren gjorde sitt bästa för att passivt hindra slagen under tiden som personen i passagerarsätet ilsket slog vidare under några sekunder och sedan ropade ”KÖR!” innan passagerardörren smälldes igen. Jag hann se hur rädd han såg ut när han började köra iväg.

Allt var över på några få sekunder. Några få meter bort från bilen står en familj med barn i tonåren. De har stått och tittat på vad som skett. De står och skrattar.

Uppenbarligen var det kul att se en man bli slagen av en kvinna på en öppen gata.

Jag kom direkt att tänka på följande klipp:

Skulle reaktionen varit densamma om det en man som hoppade in i bilen och börjat slå en förskräckt kvinna? Jag kan så klart inte veta säkert. Kanske skulle de ha stått och skrattat då med. Men jag betvivlar det.

Mina tankar kring Tink

Nyligen lanserade Tink sin tjänst för att ge en smidig blick över ens ekonomi. Det finns liknande tjänster som alla fungerar på ungefär samma sätt, men Tink kan ha lyckats knipa förstaplatsen vad gäller tilltalande tjänst. Jag tycker att det är grymt bra att få möjlighet till en lite smidigare överblick av ens ekonomi. Det är i mina ögon helt löjligt fånigt att bankerna inte har skapat sådana här lösningar än.

Jag gillar tanken och möjligheterna som öppnas upp tack vare kreativa aktörer som exempelvis Tink.

Kruxet med verktyg för att få överblick över personlig ekonomi har tidigare varit att man har fått sitta och skriva in saker manuellt, eller i alla fall kategorisera dem manuellt. Tink sköter detta automatiskt. Det bara fungerar. Det låter ju smidigt på alla sätt och vis, men när man sedan ser till hur de hämtar in datan så blir det lite kinkigare.

Hur de samlar in datan? Genom din förenklade inloggning till banken. Du ger dem alltså din inloggningskod till banken. De sparar din inloggningskod.

Tink har så klart information om detta:

Får jag använda min personliga bankkod med Tink?

Ja, det får du. Du som bankkund har rätt att använda din bankkod (det finns till och med EU beslut som stödjer det) för att länka in dina konton till Tink och det är lika säkert som att logga in på din banks mobil app.

Vad säger då bankerna om detta?

Från Nordeas allmänna villkor:

Kunden ska dessutom:

— hålla PIN-kod och annan kod hemlig

Från Swedbanks allmänna villkor:

2. Kundens åtagande att skydda Personlig kod m m

Kunden ska vidta alla rimliga åtgärder för att skydda Personlig kod mot obehörig användning. Personlig kod får endast användas av kunden personligen. Den får inte lämnas till eller användas av någon annan. Det gäller oavsett om överlämnandet medför en större risk för att koden används obehörigt eller inte.

Från Danske Banks allmänna villkor:

Kundens åtagande att skydda Betalningsinstrument och/eller dess säkerhetsanordning

Om en personlig kod är kopplad till Betalningsinstrumentet är Kunden skyldig att

  • inte avslöja koden för annan
  • göra anteckning om koden eller elektroniskt lagra koden endast på sådant sätt att utomstående inte får anledning att anta att anteckning avser en personlig kod

Det är väldigt tydligt att bankernas villkor inte tillåter att man delar med sig av sina inloggningsuppgifter.

Man kan så klart resonera att de förenklade inloggningarna ändå inte tillåter att någon form av betalningar sker, att det därför är ofarligt. Man kan ju också lugnt konstatera att automatisk inhämtning är det absolut smidigaste.

Det förändrar dock inte läget med att det, enligt de villkor man som bankkund godkänt, inte är okej.

I dagsläget fungerar Tinks inhämtning som jag har förstått det, förenklat, på följande sätt:

  1. Du ger dem din inlogging.
  2. De sparar ditt personnummer samt PIN-kod.
  3. Deras system loggar in på banken med ditt personnummer och din PIN-kod.
  4. Deras system läser av kontohistoriken.

Hur löser man då problemet med att PIN-koden sparas?

En grej som skulle kunna genomföras ganska smidigt och fortfarande medföra att man slipper knappa in allt manuellt är att de låter mobilappen samla in informationen. Förenklat skulle det följa följande flöde:

  1. Man anger sin förenklade inloggning i mobilappen, denna används endast av appen och skickas inte vidare till Tink
  2. Appen loggar sedan in på banken och hämtar informationen direkt från banken.
  3. Appen skickar endast kontohistoriken till Tink.

Det skulle medföra att ens information på Tink måste uppdateras via deras mobilapp, men det skulle göra att man slipper dela med sig av sin kod till dem.

Ännu bättre vore så klart att bankerna faktiskt fixar en lösning som möjliggör att man kan tillåta sådana här tjänster att läsa information om de konton man vill att de skall ha tillgång till. Det skulle öppna upp en rad möjligheter för kunderna, och även bidra till att tjänster och företag kan blomstra upp.

Banken har mina pengar, som jag ser det så är informationen om hur jag använder pengar något som jag skall ha rätt att bestämma vem som skall få se.

Hur ser ni som läser detta på att dela med er av er förenklade bankinloggning till tjänster i stil med Tink?

EDIT: Det är lite jobbigt… Jag gillar tjänsten, jag vill använda den, men biten med att min inloggning sparas där tar emot.

Sevärt om depression

Lägg några minuter på att se följande video

Hur låter räven?

Mer än ett års träning

För ett drygt år sedan sedan bestämde jag mig för att börja gå och träna regelbundet. Jag hade då sedan länge haft ett gym-kort, men som många andra så gick jag väldigt sällan. Antar att det inte går att skylla på något annat än lathet.

Sedan dess har något hänt. Jag har än så länge tränat varje vecka sedan dess. Utan undantag. I början tog det emot. I början var det inte kul. Jag gick och tränade för att jag hade bestämt mig för att göra det. Jag lät inte känslan av att det tog emot vinna.

Det gick ett par månader, sedan bestämde jag mig för att höja arbetsinsatsen lite, det där helkroppsprogrammet jag kört med ett tag bröts upp i pass fokuserade på lite mer avgränsade muskelgrupper. Jag började märka hur styrkan ökade allt mer, och visst började det synas skillnad med.

Så, hur är det nu då? Nu kan jag vara taggad inför ett pass redan dagen innan. Jag kan gå en promenad kvällen innan och känna hur det verkligen spritter i mig av lust att ta i. Jag kan knappt vänta på att få ta i tills det tar stopp.

Det har så klart hänt att jag känt ”jag går i morgon i stället”, men ett par timmar senare har jag känt att jag måste gå ändå.

Jag kan, på fullt allvar, känna att jag skäms de gånger jag faktisk har skjutit upp ett pass till morgondagen. Vissa skulle säkert säga att det låter lite konstigt och förmodligen säga något i stil med ”du får inte låta det bli ett beroende”. Jag håller med om det, och visst kan det vara skönt att vila. Det behövs ju lite då och då med.

Men samtidigt har jag svårt att förklara hur avslappnande det kan vara att ta i. Det är svårt att förklara hur man kan känna att man får hur mycket energi som helst av ett pass.

Sedan april förra året har det inte varit en enda vecka då jag låtit bli att träna. Vissa av passen har varit för att varva ned, andra för att bli av med uppdämd ilska, frustration, rädsla eller sorg. Men allt som oftast har det varit bara för att kunna släppa allt för någon timme och helt få rensa huvudet.

Och visst har slitet gett resultat. Jag är i bättre form nu än någonsin, jag är mer nöjd med hur jag ser ut, jag trivs bättre med hur jag mår och känner mig mer energifylld.